Tog fram cykeln i veckan. Ska börja träna ordentligt har jag tänkt. Vågen visar inte på rätt värden längre.

Frågan är då om det är fel på vågen, att jag har krympmal i garderoben eller om jag sagt bara har använt

pengar på att expandera min kropp. Det är ju lätt att skylla på yttre omständigheter, men i detta fall måste

jag nog konstatera att jag tyvärr inte kommer att växa något mer på längden, och därför måste ta tag i

problemet. 

Jag gjorde det. Tog tag i problemet. Ivrig som få sprang jag in på XXL, köpte ny cykelhjälm, cykelskor ( det

måste man ju bara ha), cykelbyxor (även dessa helt nödvändiga), cykeldator (inte helt nödvändig, men jag

måste ju vara seriös), ny cykeltröja, åkte hem och drog på mig min nya outfit. Den kändes lite konstig men

vad tusan, efter lite inkörning blir det nog bra. Det var lite kallt ute, men jag trotsade kylan och vinden och

svängde ut på årets första 2-milatur. 

Väl sittande på sadeln och trampandes iväg kändes livet de första 5 kilometrarna helt toppen, men sen började

problemet. Jag började tappa känseln i pungen!

Den domnade mer och mer och efter ytterligare 5 km var situationen ohållbar. Jag kände varken påse eller övriga

delar av ekipaget, om ni förstår vad jag menar. Jag var tvungen att stanna. Jag stannade till vid en bensinmack,

klev av cykeln och började diskret att försöka få liv i den lilla rackaren. Tyvärr utan någon snabb återhämtning, men

lite otäcka stickningar i apparaten började i alla fall komma efter fem minuter. Precis då rullade två andra cyklister

in på macken. Jocke o Sandra. De ska båda ställa upp i Vätternrundan, så de var ute på sitt 3dje 15-mila pass. 

De undrade vad jag höll på med, och efter lite röda öron och skäms-blickar förklarade jag situationen. Jocke kollade

på problemet och började sedan att asgarva. Men vad tusan, undrade jag, vad är det. 

Jocke sprang iväg en bit och vek sig sedan dubbel av skratt, Sandra likaså. Jag stod förundrad och undrade vad som vara så roligt. Nåja, efter någon minuts glädje, man vill ju gärna glädja andra, kom Jocke till sans igen. 

Joru, sa han, jag förstår problemet och jag tror att jag har en lösning. 

Jaha, svarade jag, vad tänkte du?

Jo, det går nog lättare för dig om du ändrar på byxorna så de inte sitter bak o fram. 

Jag trodde jag skulle sjunka genom marken. Gud vad skämmigt. Jag sprang in på macken, lånade toan, snodde runt

brallorna, och vips började blodflödet att komma tillbaka. 

Jag tackade mina nyvunna vänner och cyklade vidare. De sista 10 km gick bra, lite ont i rumpan, men det kan jag

leva med. Cykelbyxorna, när de satt rättvända, var riktigt bekväma. Man lär sig något nytt varje dag, även när man

börjar ett nytt träningsliv. Ha de'!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja men tjena. Har ni hört det senaste från asfaltsdjungeln. Gerillaodling - en ny fluga. Odla mat i hinkar och rabatter. Hur tänker de nu? Jo, de där underbara människorna som ännu inte passerat 25 ska nu odla sin egen mat, inne i stan !!?? Tillåt mi...

Vad ska man säga? Katastrof är väl egentligen det närmaste man kan komma. I det "gröna" Sverige av idag ska alla åka kollektivtrafik eller cykla. Tyvärr kan vi konstatera att om alla gjorde det skulle det vara problematiskt för Sveriges näringsliv. D...

Förra veckan, men hallå !! Vilka intressanta och roliga händelser !! Veckan började med att en klinikchef på en klinik för ätstörningar sålde överbliven mat. Han måste ju bara ha hamnat helt rätt. Var annars hittar man överbliven mat? Makabert - Ja...

Satt och spånade med en kollega i fredags. Säljarnas nätplåga #1 - nyhetsbrev. Varför drabbas jag alltid av fullkomligt ointressanta utskick. Det måste vara fel, fullkomligt fel. Jag är inte intresserad av dessa, vilket gör att de hamnar i papper...